Peter

Peter berättar

Ett av de första minnen jag har är att jag sitter på en stenhäll utanför en mindre ort en bit hemifrån ihop med dagis och tänker på att jag bara har två smörgåsar med mig i stället för tre, som mina kamrater har.

Tanken att jag var överviktig är något som jag i princip föddes med och något jag alltid har förhållit mig till. Mina föräldrar hade varit oroliga att jag och mina syskon skulle bli överviktiga Mat vad känsligt hemma och det gällde att försöka smyga i kylskåpet och när jag flyttade hemifrån blev min ungdomsrevolt fri tillgång till mat.

Under gymnasiet var jag både aktiv i föreningsliv och drev eget företag vilket jag i efterhand inser att jag klarade av på grund av de matorgier jag började ha och som blev allt värre och värre. Jag kunde gå till resturang och beställa mat, medan jag väntade gick jag till affären bredvid och fyllde kassarna. Väl hemma slutade det med att jag tillslut fick ligga ner i fosterställning för jag var så mätt.

När jag till slut skrev in mig hos ett känt viktminskningsprogram så minskade beteendet något men även inom programmet gick det att hetsäta. Det gällde bara att välja mat med så få kalorier som möjligt.

Efter att jag gått ner närmare 70 kilo kom sambolivet som ett brev på posten. Men stora förändringar är inget som jag någonsin klarat av och jag började gå upp allt igen. Det underlättade inte heller med krävande jobb och lynniga chefer.

Jag kom nästan upp i 200 kilo innan jag åter igen tog hand om det och denna gången genom att endast dricka pulvertillskott i fem månader. För första gången sedan jag kunde minnas tangerade jag tvåsiffrig vikt.

Nästa stora förändring i livet var att få barn men efter den initiala glädjen handlade det sedan i flera år om att fördela markarbetet hemma